Rasismen i Sverige - Edessa Marouki

Rasismen i Sverige

Nyckel texter 2010 – 2014

Inledning

Denna bok är ingen vanlig bok, det är inte en och samma författare och handlar inte om samma saker hela tiden. Det är nyckeltexter från år 2010 – 2014. Bokens innehåll handlar om rasism, men texterna visar olika sorters rasism.

Man väljer olika sorters händelser och reflekterar sedan över hur detta är rasistiskt och hur detta bör stoppas.

Redaktörerna till boken är Lawen Mohtadi och Devrim Mavi. Dessa två är redaktörerna till en antologi och inte författarna till texterna i boken, utan har själva valt ut ett antal nyckeltexter om olika händelser och lägger sedan ihop det, så att läsaren får en översikt om rasismen i Sverige.

Lawen Mohtadi är en svensk journalist och författare som har kurdiska rötter. Hon skriver krönikor för DN och är feminist. Hon har länge jobbat med feminist frågan och även skrivit böcker och krönikor om detta.

Devrim Mavi är också en svensk journalist, hon har sina rötter i Turkiet. Hon är en f.d. debattör och jobbar nu med feminist frågan. 2015 blev hon utvald till kanslichef för Feministiskt initiativ i Stockholm.

Författarna till texterna som används i boken är främst kunniga och erfarna författare och journalister, främst från DN. De skriver om sina personliga upplevelser samtidigt som de väljer att visa en helhets bild utav rasismen i Sverige. Det är både kvinnor och män, svenskar med svenska rötter och svenskar med utländska rötter som skriver texterna.

Boken är nyligen skriven, alla texter är från år 2010 – 2014, alltså kan man inte riktigt säga vad som skulle ändras i boken om den var skriven under denna tid. Men om boken hade varit skriven för ca.20 år sedan så tror jag att texterna hade sett lite mer annorlunda ut.  Då var rasism inte så farligt att uttrycka, man hade nazister, så kallade skinheads, som gick runt och visade stolt att de hatade invandrare och ville ha ut dem från landet. Då kunde man inte göra så mycket åt det.
Idag är situationen annorlunda men jag skulle nog säga att historian kan upprepa sig och faktiskt är på väg mot det. Man ser hur nazism- och rasismtänkandet har börjat tränga sig in i människor hjärnor och tankesätt, detta kan visas genom att kolla på det enorma stödet partiet Sverige Demokraterna har fått. Detta visar på att allt fler börjar se invandrarna som ett hot.

Innehåll

Kapitel ett

Den första texten i detta kapitel är skrivet av Rakel Chukri och kallas för Mitt Sverige.

Här skriver en kvinna om hennes upplevelse efter att SD fick rekordhöga röster efter valet 2010. Hur hon känner att folk stirrar på henne överallt, att hon vet att dikotomin svenskar - invandrare kommer förstärkas ännu mer och hur det i allmänhet var att vara en invandrare bara ett par timmar efter att man fått veta valresultaten.  

Hon skriver även om hur hon hade det när hon var yngre, hur jobbigt det var att vara mörkhårig med mörka ögon och hur detta resulterade i att hon hade svårare att få jobb osv.

Ord som ”invandrare” och ”den andra” användes/används var dagligen och av alla hela tiden för att beskriva de som inte har svenska rötter. 

Text två i kapitel ett skriver Henrik Arnstad om ”Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti.”

Han berättar att Sverige är väldigt okunniga när det kommer till att veta hur ett fascistiskt parti egentligen är och vad de representerar, SD har lyckats fiska åt sig röster genom att på olika sätt försöka bevisa att invandrare inte gynnar Sverige och att Sverige skulle fungera bättre med bara svenskar. Fascismen i SD är hur de på ett extremt sätt är nationalister, hur de trycker ner och hatar på alla som inte tänker, tycker och är som dem.

Han jämför Hitlers tänkande och agerande med Sverige Demokraterna, att Hitlers sätt att få ett ”rent” Tyskland var att förinta judarna, de homosexuella, romerna mm. SD gör likadant idag, de försöker systematiskt rensa invandrare genom utvisningar.

Han tar även upp hur de andra partierna kan göra för att inte låta historian upprepa sig genom tre enkla steg.

1. Både Hitler och Mussolini fick makten genom att de andra partierna samarbetade med dem för att vinna över den andra sidan, om partierna i Sverige väljer att samarbeta med SD kommer det resultera i att de sakta med säkert kan klättra upp och nå makten. Alltså, man ska aldrig samarbete med Sverige Demokraterna.

2. Man ska aldrig låta dem försöka låta dem använda sig av deras problemformulering som något naturligt, att de alltså inte ska låta folk tro att deras ”problem” (invandrarna) är något som bör diskuteras som ett problem. Om folk börjar prata om (vilket de redan har börjat med) att invandrare är ett problem för landet och stödjer SD i deras kamp mot invandrarna så kan det leda till samma som hände under Hitlers tid. Troligen inte på samma sätt men det skulle vara samma syfte.

Alltså, låt dem inte uttrycka sig och ge folket ett ont tankesätt och sedan försvara det hela med yttrandefriheten.

3. Man bör använda sig av korrekta termer när man pratar om SD, man ska sluta förvirra folket. Visst är det jobbigt att erkänna att fascismen är tillbaka, men nu är fallet så, ny fascism är fortfarande fascism.

I den tredje texten skriver Magnus Linton om ”SD:s succé gör Sverige till ett europeiskt land bland andra.”

I denna text skriver författaren om hur Sverige försöker på alla möjliga sätt visa sig vara anti-rasistiska och neutrala för omvärlden. Men i själva verkat har vi partier som uttrycker sig med xenofobiska uttalanden och döljer det sedan med hjälp av lögner. Det som Sveriges partier gör fel är att de istället för att fokusera på ”svenskar – invandrare” och vad skillnaderna är, så bör man istället fokusera på hur man kan få bort detta tänkande och fokusera på ekonomiska och mänskliga ojämnheter i samhället som man kan förbättra.

I den fjärde texten skriven av Negra Efendic, ”Är det någon här som är nazist?” så berättar författaren om hans uppväxt och skoltid då han fick handskas med nazister. Hans skriver om han upplevelser och när han, 19 år senare, återvänder till Huskvarna i Jönköping och sin gamla skola för att se hur det nu är. Han träffar på gamla bekanta, folk som var nazister då, folk som blev trakasserade då och även sin gamla rektor.

Något minnesvärt som han tar upp, utöver de hemska berättelserna, är när han skriver att idag är rasismen inte lika ”in your face” som den var förut, och det är kanske mycket farligare. Alltså, förr visste man vilka som tyckte vad och kunde därför läsa av situationer och veta hur man ska bekämpa dessa. Idag är folk rasistiska i smyg och håller en fasad uppe bland folk så att de inte ska anses vara annorlunda eller hotande mot folket, då kan man inte göra något åt dem.

I de två sista texterna från kapitel ett så beskrivs det hur Sveriges regering och partier kunnat göra något åt rasismen men inte gjort något åt den, hur de istället försöker soppa undan det hela genom att komma upp med nya saker och skylla ifrån sig. De skriver om olika minnen och händelser som visar hur rasismens uttryck varit till stor hjälp när det kommit till uppdelningen mellan ”svenskar” och ”invandrare”.

Kapitel två, som kallas för Utoya.

Här läser jag olika texten om folk som varit med och upplevt den hemska tragedin där. Kapitlet börjar med en hjärtskärande text skriven av Carina Bergfeldt. Hon skriver detaljerat om ungdomars hemska historier därifrån och tar ibland in gärningsmannen, Anders Breiviks tankar.

Vidare finns sammanfattningar och tolkningar av hur och varför Breivik tänker som han gör. De vidare utvecklar hans tankar som xenofob och om hur han anser att den muslimska mannen är ett hot mot det vita Sverige.

Sedan tar även författarna upp ämnet flyktingar och invandrare. Om hur dessa har det svårt i sina hemländer och kommer hit för att överleva men tas inte emot med öppna armar. Vilket de anser man bör ändra på.

Kapitel tre, även kallat för ”Reva” (Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete) så får vi läsa om vad detta projekt går ut på.

Reva finns för att poliser ska kunna leta upp personer som bor i Sverige utan något uppehållstillstånd och föra ut dem från landet, trotts deras situation i deras hemländer eller länderna flytt hit från.

Här skriver Jonas Hassen Khemiri ett öppet brev till Beatrice Ask, en politiker i partiet Moderaterna. Han skriver om hur han vill att han och Beatrice ska byta kroppar i 24 timmar så att hon får veta hur det känns att vara en man som ser ”fel” ut och därför blir omhändertagen av poliser. Han går igenom livet kort och pekar ut hur hans bakgrund, hårfärg, hudfärg och efternamn har påverkat hans liv, och inte till det bättre i Sverige.

En väldigt kort text om kravallerna i Husby skrivs även av Duraid Al-Khamisi. Här får man se hur rasismen, ilskan och hatet mot varandra mellan invandrare och svenskar triggar igång dåliga minnen och farliga situationer. Han berättar om hur hans mamma ropat ”Bagdad!” från balkongen, att gamla hemska minnen återkommer och hon är rädd för sitt liv, hon återupplever det hon flydde från.

Kapitel fyra

Detta är ett väldigt tunt kapitel, där tas det upp, av bland annat författarna Joanna Rubin Dranger och Jason Diakité, om hur stereotyper gör att man i vissa fall anser att man inte kan rita en person på ett visst sätt. I detta fall handlar det om hur man porträtterar svarta i böcker, filmer och beskrivningar. Att stereotypen av svarta är flätor i håret, fylliga ljusa läppar och kritvita ögon är det första en konstnär tänker på när denne ska teckna en svart person, och gör därför inte det för att man inte vill verka vara rasistisk.

Kapitel fem, kallas för Antiziganismen (rasism och fördomar riktade mot romer, även kallade för zigenare).

I detta kapitel får vi läsa om hatet och den orättvisa behandlingen mot romer som kommer till Sverige. Romer registrerades när de kom till Sverige under åren 1881 – 1997, sektionen med dessa register kallas för ”zigenarsektionen” skriver Hans Caldaras i sin text ”Det var jag som var Z-173”. Han skriver även om hur detta går att jämföra med hur judarna och de andra som var en del förintelsen blev behandlade nazisterna. De fick en siffra, den siffran blev deras identitet.

Att detta register fanns förnekande myndigheten så fort det kom ut till medborgarna. Efter mycket kritik så erkände de till slut att detta stämde men försvarade sig med att de tycker att det är både rimligt och korrekt, så skriver Niklas Orrenius i sin text ”Vår samtid är marinerad i antiziganism”. 

Vidare skriver han om hur rasismen mot just en folkgrupp, romer i detta sammanhang, lyckas vara okej endast för att dessa anses vara kriminella.

Kapitel sex kallas för Protesterna.

I det sista kapitlet får vi läsa protestbrev och texter om hur folk anser att rasismen bör stoppas och vad Sverige kan göra för att det ska sluta. Ett kort protestbrev är skrivet av 27 anställda vid en brandstation i Malmö. Det är ett protestbrev mot Jimmie Åkesson (f.d. partiledare i Sverige Demokraterna). Där skriver de om hur inte endast deras brandstation men även Botkyrkas och flera andra brandstationer valt att vissa att SD’s politik inte är välkommen in i deras stationer. För att när det kommer till en situation så spelar det inte roll vem det är som hjälper de skadade eller vem det är som dem hjälper.

Alla brev och texter visar att de är emot nazism och rasism främst.

Avslutning

Denna samling av nyckeltexter visar från olika perspektiv och tankesätt hur rasismen finns runt om i hela Sverige. I alla små uttalanden, tankesätt och handlingar kan man se hur Sverige blir allt mer och mer rasistiskt. Även fast än man inte vill erkänna det så går det inte längre att dölja, bara det faktum att Sverige Demokraterna har lyckats bli det tredje största partiet i Sverige visar på bristen av kunskap bland folket och rädslan för att hjälpa dem som man har fått inbyggt i huvudet, tack vare samhället, är dåliga och farliga får vårt Sverige.

Inte endast hatet och den felaktiga synbilden av muslimer och judar utan även fördomarna mot romer och andra invandrare är anledningen till att rasismen i Sverige idag ser ut som den gör. Samhället har tack vare extrema xenofobiska grupper blivit påverkat till att tro att invandrare inte är bra för Sverige, att man måste se på dem som ”dem andra” och därför kunna behandla dem som staten känner är bra.

Det är alltså okej att döma någon från dennes hårfärg och klädstil och sedan gå fram till denne och be denne att identifiera sig, helt ur tomma luften. Utöver det är det även okej för poliser att framför en massa folk helt plötsligt arrestera en person som inte ser ut som den ”vanlige svensken” och hålla en inlåst tills de kan identifiera att denne verkligen är den som den säger att den är.

Alltså att poliser och andra tjänstemän för staten utnyttjar sin makt och agerar hur de vill, utan att tänka på att personen mitt emot en faktiskt också är en människa. Om denne sedan inte har likadan hårfärg som polisen eller om denne inte har likadana rötter som en ”vanlig” svensk, så bör det inte vara någon anledning till att de behandlas sämre och ses ner på.

Genom att t.ex. gränspolisen agerar detta vis genom projektet Reva leder det till att folk har mindre förtroende för polisen och känner sig otrygga. Otryggheten kan i sin tur leda till hat, ångest och kriminalitet för att sedan uttrycka sina känslor.
Sverige som sägs vara ett tryggt, rättvist och neutralt land, sådana händelser bör inte förekomma.

I den allra första texten jag läste skriver författaren ner ett citat taget av en SD-kandidat, detta var skrivet på dennes Facebook sida:

”Ställ upp invandrarna här på filmen och sätt en kula mitt mellan ögonen, lägg dom sen i en påse och sätt frimärke och skicka dom dit där dom hör hemma. Dom jävla svinen.”

Hur kan vi leva i 2015 och sådana tankar och åsikter finns fortfarande? Det är skrämmande!

I kapitel fem talar man om hur man ritar av och tecknar svarta främst, att man tycker att det är rasistiskt och att det då är fel att göra det. Om man väljer att avstå från stereotypen och teckna och föreställa sig svarta som de egentligen ser ut och är så lär man se att stereotypen inte stämmer in, det är något som är uppbyggt i vårt huvud.

Många fler historier har fastnat i huvudet och är väldigt intressanta, det gör att man får ett hum och rasismen runt om kring en, inte bara den man själv ser och/eller upplever.

Denna bok tycker jag är väldigt intressant. Även fast än man inte är insatt i rasismen i Sverige eller har en aning om vad som pågår runt om en, så är denna bok väldigt intressant att läsa. Samlingen av texterna redaktörerna valde är väldigt intressanta och fångar ens uppmärksamhet på ett bra sätt. Det hjälper en att få ett bredare perspektiv på hur människor behandlas runt om i ens egna land, Sverige.

Texterna kan vara vinklade men det är endast för det bättre. Att man skriver så djupt om detta ger läsaren en riktig insikt i rasismen i Sverige och kan därför leda till att man läser vidare om detta ämne och skaffar bredare kunskap.

Många fler bör vara medvetna om rasismen i Sverige, om det för någon anledning inte händer mot just dig så händer det människor runt omkring dig.

Därför bör man alltid tänka på att alla människor är människor, vi är lika viktiga och har alla samma värde, vare sig man är svart eller vit, svenska eller turk, kort eller lång och mörk- eller ljushårig.

”Racism is still with us. But it is up to us to prepare our children for what they have to meet, and, hopefully, we shall overcome!” – Rosa Parks

Källa:

Mavi Devrim och Mohtadi Lawen, 2014, Rasismen i Sverige.